Minnet är bra, men kort

Min första tanke när jag vaknade i morse var på ett ungefär "Jippi, idag får jag goffla semlor!!!". Hela dagen gick jag runt och var fruktansvärt sugen på semlor. Och inte vilka semlor som helst, nej du, utan hemmagjorda semlor! Hela gårdagskvällen stod min tappre far i köket och bakade semmelbröd. Och det, för alla er som inte känner min padre, är en hejdundrande bedrift. Jag gick i alla fall en hel dag och var sjukt sugen på denna semla som väntade (fast egentligen skulle jag tillochmed få två). Saken är den att detta händer varje år. Jag går runt en hel dag och är sugen och när the big moment äntligen är där och jag sätter mina gaddar i den där härligt krämiga, gyllene semlan så minns jag att jag egentligen inte alls gillar dem. Semlor är rent ut sagt äckliga. Dessutom tål jag inte grädden. Men tror ni min lilla hjärna och smaklökar kommer ihåg det...nej just precis inte. Det brukar sluta med att jag häller ut grädden i en hög och mandelmassan i en annan. Sedan sitter jag och doppar brödet lite förstrött i högarna tills jag mår illa och ger det till pappa (som är hushållets avfallskvarn när det kommer till oönskade sötsaker). Men, men jag ska inte vara bitter över detta, för idag när jag passerade förbi centralstationen fick jag en underbart vacker strumpa. Just det, en strumpa, inte ett par, utan en. Det visade sig senare att mamma också fått en strumpa, så nu har jag faktiskt ett par. Måste ha på mig dem imorrn när jag ska på "anställningsintervju". De är knallgula med rutigt rött mönster. Inte alls de fulaste strumporna jag någonsin sett... nejdå.