Våga vara rädd

Jag insåg just hur mycket energi jag har lagt ner på att förneka att det är slut. I flera veckor har jag inte gjort annat än att springa runt på fester, skivor och annat som håller hjärnan blockerad för verkligheten. Jag har inte extrembeklagat mig på bloggen, jag sparade alla inköp av smycken/skor/väska m.fl. så länge det gick, gömde studentmössan, kollade inte rexnet på en vecka och höll mig borta från det in progress studentmottagningspyntade huset. Visst har jag fått min dos av ångest emellanåt jag med, men det va först igår som jag verkligen insåg sanningen. Nu är det slut och jag ska stå på egna ben. Tårar trillar och nej tack jag vill inte våga vara rädd. Ingen mer Jo05, inga klassfester, jobbiga skoluppgifter... Det är inte riktigt min grej känner jag. Det här med självständighet och ta tag i saker. Jag är den där typen som låter allting rinna ut i sanden. Och nu måste jag gå in i mitt rum, städa, lägga in alla studentpresenterna, kolla på alla bilderna på kameran, hänga undan studentklänningen och läsa vad alla människor skrivit i min mössa. Och helt ärligt talat så vill jag inte. Jag vill inte inse att det är slut och tänker fortsätta föneka.
Men det positiva (tänka att jag kan se något ljust i tillvaron just nu) är att jag slapp följa med på middagen vi skulle på och kan ligga hemma och må jätte bakis (efterfest hos en ex bartender är inte att rekommendera. Man blir som ett barn på julafton.) och panik. Skulle vilja dra min kropp ner till stadsparken och trevligt folk men huvudvärken och humöret känns som ett stort hinder just nu.. tyvärr.